Du som snart ska känna färgens namn

Du som snart ska känna färgens namn
vilar litet ännu i min famn,
kvar en kort sekund vid drömmens rand
där allt formas lätt som lekens sand.

Så helt plötsligt är den åter där,
ljusets blick där alla färger är,
landar öppen först i min, men snart
spinner den omkring med väldig fart.

Golv som speglar dagerns matta glans
möter åter mjuka fötters dans.
Orden sjunger i ett vaket nu,
glittret följer allt det som är du.

Solen leker väg där jagets värld
väcker former längs sin upptäcktsfärd,
allt från spring på fält till kryp i vrår.
Ljuset letar gömmen där du går.

Så driver lövens följen

Nog regnar det om hösten.
Vart skede har sin gång
men säg mig, vems är rösten
i vilsna vindars sång?

I välkänt vemod slår den
med dov och dunkel bas
de mörka mollackorden
mot fönsterrutans glas.

Så driver lövens följen
mot platser utan namn
där deras tunna höljen
blir ett med mullens famn.

Nog regnar det om hösten.
Vart skede har sin gång
men säg mig, vems är rösten
i vilsna vindars sång?

Bara ord

Det är så tyst i natt så kallt

ur min famn strömmar värme

lyssnar inuti söker

blottar några ord
funna där i sömngångarvaka

ty nu kan det inte längre hjälpas

då alla önskningars stigar
leder mot tröstens
varma hägn

Någonstans bortom

Någonstans bortom finns orden som koder.
Sällsynt ehur att de någonsin når
hit till min penna, där tystnaden råder,
gäckandes syftet med skriftliga spår.

Någonstans bortom kan kanske det äkta
skapa ett språk som vi båda förstår.
Hur blir de innersta skrifterna väckta?
Orden är trolltagna. Tystnad består.

Vid tanken på din andes fria fläkt

Precis den stund då himlen börjat glimma
av stjärnors tysta kall att varsamt strö
sitt ljus där dagen lagt sig ned att dö
går hemlig längtan ännu att förnimma.

Kom mjuka vind från ängens våta dimma
berusad med en doft av slaget hö
och finn din väg bland blomsters fallna snö
på sällsam färd i nattens skymningstimma.

Smek fönstrets vita glipor upp på glänt
isär med kraft så sinnlig, så direkt
att stolta stjälkar darrar i sin vas.

Berör den varma hud där pulsar bränt
vid tanken på din andes fria fläkt
som rör sig där så nära immigt glas.

Då vinden vänds i storm

En dov och basstämd molltonsvind hörs sjunga
från skogen där den späda grönskan står,
rör hastigt om i övervintrat snår
betraktad av konvaljers blyga klunga.

De nyutslagna löv som nyss fick gunga
helt stillsamt i en fläkt av tidig vår
ger vika för de stråk där vinden går
och darrar då de möter regnets tunga.

De ögonblick då vinden vänds i storm
förblir om än de inte går att se
med tydlig blick av den som inte vet.

Med sådan vetskap om det som gav form
kan möjligtvis ett vaket sinne ge
en öppning mot et inres hemlighet.

Du som öppnade porten

Du som vågade steget och öppnade porten,
beredde en väg mot din innersta borg,
tog risken i spelet och visade korten,
den hand som du samlat i noggrann försorg

Kanske fälldes det tårar av eld i ditt sköte
och tårar av sorg i din tröstande famn,
en sälta som svider i ärr från det möte
då själen blev märkt med den älskades namn.

Visst är isvinden kall när den drar genom salen
där den inbjudna lämnat ditt dukade bord
fast du vågade ett av de svåraste valen:
att blotta och ge dina innersta ord.

Men som blomman som vidgats av solljusets hetta
är den öppnade själen som vackrast ändå,
så skön i sig själv att den långt efter detta
har kraft och förmåga att blomstrande stå.

Du som en gång haft modet att öppna till rummet
som gjorde dig synlig och möjlig att nå
kan aldrig förfalla till livsledans stumhet.
Den själen som blommat är skönast ändå.