Du som öppnade porten

Du som vågade steget och öppnade porten,
beredde en väg mot din innersta borg,
tog risken i spelet och visade korten,
den hand som du samlat i noggrann försorg

Kanske fälldes det tårar av eld i ditt sköte
och tårar av sorg i din tröstande famn,
en sälta som svider i ärr från det möte
då själen blev märkt med den älskades namn.

Visst är isvinden kall när den drar genom salen
där den inbjudna lämnat ditt dukade bord
fast du vågade ett av de svåraste valen:
att blotta och ge dina innersta ord.

Men som blomman som vidgats av solljusets hetta
är den öppnade själen som vackrast ändå,
så skön i sig själv att den långt efter detta
har kraft och förmåga att blomstrande stå.

Du som en gång haft modet att öppna till rummet
som gjorde dig synlig och möjlig att nå
kan aldrig förfalla till livsledans stumhet.
Den själen som blommat är skönast ändå.