En dov och basstämd molltonsvind hörs sjunga
från skogen där den späda grönskan står,
rör hastigt om i övervintrat snår
betraktad av konvaljers blyga klunga.
De nyutslagna löv som nyss fick gunga
helt stillsamt i en fläkt av tidig vår
ger vika för de stråk där vinden går
och darrar då de möter regnets tunga.
De ögonblick då vinden vänds i storm
förblir om än de inte går att se
med tydlig blick av den som inte vet.
Med sådan vetskap om det som gav form
kan möjligtvis ett vaket sinne ge
en öppning mot et inres hemlighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Som alltid ett så fagersamt språkbruk som vaggar fram i vindlig håg.
Dess vårstinna men än mer besjälande aura går ej att förtvina, men ack jag så hela tiden får vid eposets beläsning en sorgens dimma läggandes över cellerna mina.
Lyckas så ej ta mig från den tolkningen, får läsa ytterligare en mängd gång.
Skicka en kommentar