Det ekar en längtan

Det ekar en längtan i rymdernas sfär
att vila i blickfångets värmande strålar,
beskådas helt ömt för precis det man är
och fri från fasader förväntningar målar.
Man undrar och hoppas att en gång förstå
om någon fördold där i stjärnvalvens blå
kan se dessa levande ljusglimtar vandra
på färd mot varandra
och intas av önskan att ena de två.

Vem känner de gåtfulla öppnande drag
som upplöser pjäsernas skuggsilhuetter
så mjukt att föreningens trollbundna slag
raderar de gränser materien sätter?
Finns någon som anar sitt jag i din grund,
blir varse ditt djup i en hisnande stund
men läser din yta med varsamma händer?
Vad är det som tänder
det ljus som kan lysa ett evigt förbund?