Så kläds på nytt en skuggig slänt i blått
och trädens valvtak smeks av sol så len
att minsta lilla liv på skrovlig gren
förtjusas av den mening det har fått.
Det susar svagt av alla steg som gått
befriat över gräs och solvarm sten
från tid till tid i vårens sälla sken
vars minne väcks i varje nyfött skott.
Nu anar man ånyo den nyans
som rymdes i en tid då alla svar
låg givna under skyars välvda höga.
Det sista av dess ton blev lämnad kvar
i skuggan där det dröjer någonstans
intill förgätmigejens blekblå öga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar