Så med ens en stilla dag
under himlens välvda blå
genom tidens andetag
hörs ditt hjärta slå.
Över alla sinnen känns,
som en puls av livets lag
när den korsar tankens gräns,
dessa lätta slag.
Underbara hemlighet,
skyddad djupt och redan kär
för oss här som inte vet
ännu vem du är.
Så förnyas hoppets sken,
återföds var sällsam gång
världen åter målas ren
inför hjärtats sång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
på ett mycket välrytmiskt vis fångar du fonetiskt in ett svung som passar mer än väl in i självaste kontexten häruti varhän en symbiotisk skening sker,
och rent kontextuellt är den i fagörtonad vigör inlindad i en krans av renhet o hopp.
Detta är mitt slags poesi.
Jag älskar den!
Larz Gustafsson, poeter.se
Skicka en kommentar