Så kläds på nytt

Så kläds på nytt en skuggig slänt i blått
och trädens valvtak smeks av sol så len
att minsta lilla liv på skrovlig gren
förtjusas av den mening det har fått.

Det susar svagt av alla steg som gått
befriat över gräs och solvarm sten
från tid till tid i vårens sälla sken
vars minne väcks i varje nyfött skott.

Nu anar man ånyo den nyans
som rymdes i en tid då alla svar
låg givna under skyars välvda höga.

Det sista av dess ton blev lämnad kvar
i skuggan där det dröjer någonstans
intill förgätmigejens blekblå öga.

Det ekar en längtan

Det ekar en längtan i rymdernas sfär
att vila i blickfångets värmande strålar,
beskådas helt ömt för precis det man är
och fri från fasader förväntningar målar.
Man undrar och hoppas att en gång förstå
om någon fördold där i stjärnvalvens blå
kan se dessa levande ljusglimtar vandra
på färd mot varandra
och intas av önskan att ena de två.

Vem känner de gåtfulla öppnande drag
som upplöser pjäsernas skuggsilhuetter
så mjukt att föreningens trollbundna slag
raderar de gränser materien sätter?
Finns någon som anar sitt jag i din grund,
blir varse ditt djup i en hisnande stund
men läser din yta med varsamma händer?
Vad är det som tänder
det ljus som kan lysa ett evigt förbund?