Inför mig sågs utsikten
vindsmekt, så lekande fri
från skogsbryn till solbelyst slätt.
Med penseln försökte jag följa
dess skiftningar, få den att bli
till verklighet, sedd på mitt sätt.
Var något av godo att dölja
i strävan mot den harmoni
som skapar ett livfullt porträtt?
Och när var det tid för att skölja
sin pensel, ta ner sitt staffli
och blanda en annan palett?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Väntans vidder, böljande nejder, alstring o skål i sejder:)
Härligt sköngungande fagersamt, är det här.
Skicka en kommentar